Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gravning, tvärtom, det var en utsvulten ensling
som slutade sina dagar i skörbjugg, men som till
det sista behållit en mystisk tro på sitt folks
frälsargärning.
Mot denna bakgrund förstår man lättare »De
tolv». Innehållet är kanske bekant. Tolv råa,
lystna, mördande revolutionssoldater, som en
vinternatt i snöyra draga kring Petersburgs gator
under oupphörligt skjutande. En oförskönad
interiör från det begynnande skräckväldet, given med
en utsökt formkonst, som ekar av marschtakten
och gevärsknallarna och blixtsnabbt kastar om
från den ena fragmentariska scenen till den andra.
Men vad som förbluffar är slutet på denna
artistiska ballad om gräsligheter. När de tolv slutligen
mördat, skränat och skjutit tillräckligt, visar det
sig att en gestalt med en blodig fana i handen
och en krona av frostkristaller kring pannan tågar
före dem, och efter ett tankstreck avslöjas han
som — Kristus. Naturligtvis! Hur skulle en dikt
om det ryska lidandet annars sluta? Men att föra
fram Kristus just i detta sällskap verkar på en
västerländsk läsare ohjälpligen som en hädelse, en
ganska osmaklig dessutom. Ha vi här åter ett
exempel på, att diet till denna dag aldrig funnits
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
