Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mådde hindra den drömmen att vandra vidare. Ej
ens hos nittiotalet med den s. k, »brustna
generationen» var den försvunnen. Den tidens mest älskade
poem — en balsam över såren och ett helt
släktleds trosförkiaring — var den tidigt döde
Nad-sons »Van och broder». Dikten hör knappast till
de märkliga, men den har en gång betytt mycket.
Vän och broder, du trötta, du lidande vän,
vem du vara må — fäll ej ditt mod!
Väl regerar det onda och osanna än,
och som förr svallar tårarnas flod,
väl ar härjat och hädat vart högt ideal,
skuldlöst blod flyter forsande än. —
Tro! Det randas dock tider, då störtas skal! Baal,
och då kärleken vänder igen!
Ej i fångkedjor slagen och törnkronekrönt,
under korset i lidande böjd,
nej, i ära och makt skall han komma, och skönt
skall hans fackla förkunna vår fröjd.
Ej en tår blir här mer, cj cn dignande träl,
ej en grav utan kors, vart du ser,
ej en nöd som förmörkar en människosjäl,
ej ett hat, ej en skampåle mer.
O min vän, ej cn dröm blott är allt vad jag sagt,
ej ett gäckande hopp är det blott.
Se dig om! — Til! det yttersta ondskan oss bragt,
natten kring oss är mörk utan mått.
Kvävd av blodet, som seklernas tvedräkt göt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
