Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida -
I. Blekängen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och alla fruars och mamsellers linnen och alla
pigors särkar lågo här i sitt vardande. En viktig
förrättning således och ett viktigt ögonblick detta,
då gamla fru Siedel fyllde sitt självpåtagna värv att
granska, berömma och döma. Hon var landsfru,
hon var nåden på Björkenäs och stadens fruar och
mamseller visste och erkände, att hennes dom ej
kunde jävas. De visste också, att hon icke skrädde
orden, och att hennes pipiga stämma nådde vida.
De rodnade och bleknade, ungdomar fingo tårar i
ögonen och samvetssjuka och harhjärtade rullade
hastigt ihop sina vävar och flydde.
Obeveklig, omutlig skred fru Siedel fram,
givande var och en, vad henne tillkom av gott
och ont. Först när hon hunnit fram till sista räckan,
närmast staden, stoppade hon in lornjetten och
med en liten handrörelse lät hon förstå, att hennes
värv var fört till slut, att denna sista väv låg
utanför all dom och rannsakan, över all
granskning och allt beröm.
Och i det hon utförde en vacker nigning, snörpte
hon ihop den tandlösa munnen och log:
Min komplimang, min söta! Förträffligt, alltför
charmangt.
Ty här hade nåden från Björkenäs mött sin
ålderdoms käraste väninna, faster Mimmi, prostens
syster, den mest aktade mamsell i staden och dess
obestridda härskarinna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
