Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Råttkriget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hade Benjamin Hagelin hunnit fram till bron. Han
gjorde sig underkunnig om vad som förehades.
Det var en mycket stillsam och betänksam gosse,
sexton år gammal, blek och fet.
Vem ska ha råttorna? frågade han. Och när
han fått veta, hur delningen uppgjorts, sade han
eftertänksamt:
Ja, det kunde jag tro. Den djävla ungen ska ha
det bästa alldeles som gubbfan.
Det är hon, som har hundarna, förklarade
pojkarna.
Ä - hundarna gör ju ingenting. De säger ju
inte ett knyst. För resten är det väl ni, som ska
slå ihjäl den. Inte kan den där flickslängan slå
ihjäl en råtta inte.
Louise kom fram till dem, hon var upprörd men
behärskad.
Benjamin ska vara snäll och gå sin väg, sade
hon. Benjamin har aldrig fått lov att vara med.
Bryr jag mig om er, snorungar. Jag är, var jag
är och går, vart jag vill. Fördömda ynkryggar.
Adjö med dig, blodsugarunge.
Därmed gick han. Louise följde honom, tills; han
lyckligen kommit förbi lille Abraham. Hade han
sagt något till Abraham eller bara petat på honom,
så skulle han ha fått. Men det gjorde han inte.
Louise återvände till bron. Pojkarna hade samlat
sig kring en död råtta, som Prick kastat upp.
Det var ett stort djur, men det var icke råttkungen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
