Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
om att icke träffa sin måg, gick han upp till
Louise, tog en stol och satte sig framför
fågelburen. Där sutto far och dotter och nickade åt
varandra, logo vänligt, klappade varandra på
händerna och utbytte då och då några tankar
angående kanariefåglars liv och leverne.
En afton, då den lille ingenjören återvände
från Holmins, blev han stående i tamburen, stödd
mot dörren. Han suckade så tungt och stönande,
ätt fru Marie släppte sitt arbete och ropade:
Nej, men varför suckar du, Julius? Va är det?
Ingenjören ställde sig framför spegeln och
ordnade sitt hår. Hän visste icke vad det var, och
varför han suckade.
Säg, Marie, tror du, att Holmin är snäll mot
Louise?
Har du märkt något?
Jag vet inte. Louise säger ju ingenting. Och
jag har så svårt att fråga. Men är han inte snäll,
så vore det ju bättre, att de skildes -
Fru Marie skakade förskräckt på huvudet. Så illa
kunde det icke vara. Svärsonen var långsint, det
visste hon. Antagligen gick han och surade, därför
att hon bett honom skämmas. Louise fick umgälla
sin mors häftighet. Det var illa, Fru Marie insåg,
att hon måste söka försoning med svärsonen, bet
var visserligen en smula påkostande men måste
ske.
Hon tog sin stramalj och gick upp till Louise.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
