Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Abraham odlar jorden. Det brinner i staden. Och Gusten tillverkar ett alibi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som hade all möda att hålla sig själv och sin
slokiga hatt på vederbörliga platser. Han var röd
i ansiktet och såg ängslig ut.
Men Johnssons blåsprängda ansikte sken av
förnöjelse.
Den! Så här har jag burit henne, sade han och
sträckte fram händerna. Fast hon var liten då
förstås. Såg I, att hon nicka åt mig? Jo jo
mänsan, Johnsson är bekant. Si hon är veterligen
barn av ett djädrans skönt stockholmsfruntimmer.
Men så fick baronen - Gud fröjde själen - så
fick han för sig, att han också skulle ha någon
del i ungen. Och så blev hon fosterdotter på
Rogershus. Det var väl mest bara för att få en
arvinge, så att Bergfelten skulle bli lurad på
Björkenäs och Klockeberga. Se, Rogershus det
fick han, för det stod i fideikommissbrevet.
Johnsson strök undan grankvistarna och förde
dem in i Backarnas trädgård. Men hans tankar
sysslade alltjämt med Björkenäsnåden.
Tänka sig, att hon är ute och åker med mannen!
Honom känner jag, sade Abraham. Det är en
snäll karl.
Tack vackert! Jo, nog är han beskedlig,
Hylteniussen. Men si han är tung och olustig, som
en överårig tjur. Och så fick hon förstås söka
annat umgänge, tösen. Först var det Bergfelten,
kusinen, och det är en liten gesvint karl och
löjtnant också. Men nu är han gifter, så nu vete
haken, vem det är -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
