Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Abraham odlar jorden. Det brinner i staden. Och Gusten tillverkar ett alibi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han lite emellan och det slutade alltid med korgen.
Ty Elsa skulle ägna sig åt sömnad och åt det
andliga. Hon skulle gå in i frälsningsarmen. Då
kastade Abraham henne ifrån sig och rusade upp
och slog sig för pannan och deklamerade
någonting om att krossa huvudet mot muren. Och
mycket riktigt körde han huvudet tvärsgenom
granrishäcken och fick skråmor i ansiktet.
Men där ute på vägen stod Gusten Sörman och
spejade ned över staden.
Vad tusan gör du här? frågade Abraham.
Gusten bleknade - han hade lätt för att blekna,
när han blev skrämd. Abraham höll undan
grenarna, och Gusten smög sig nätt som en katt in
i trädgården.
Jo, jag kunde tro, att jäntan också skulle vara
här, sade han och lyfte på hatten med en broderlig
artighet, som imponerade på Abraham. Vad har
ni för er? Pussas?
Vi odlar jorden. Kom hit, ska du få låna en
spade.
Men Gusten hade alls ingen lust att smutsa ned
sina kläder. Han såg på, hur Abraham arbetade,
och Abraham högg i ordentligt för att visa sig på
styva linan. Arbetet började likväl förefalla honom
en smula tröttsamt. Och trädgården var stor.
Gusten stirrade tankspridd framför sig.
Plötsligt tog han upp klockan och sade:
Nu är hon halv två.
Abraham tyckte sig ha hört tvåtutningen för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
