Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Julius Krok utstår många vedervärdigheter och växer några tum.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och värre än den rent fysiska rädslan var
känslan av ensamhet. Han hade ärvt Bromsens
ensamhet, hatet, föraktet. Han bar inga fladdrande
kattsvansar, ingen sliten peruk, ingen smutsig
kalott. Han var icke någon penningutpressare, icke
någon blodsugare. Men var han drog fram, mötte
han elakt stirrande ögon och hångrin. Därför vande
han sig vid att gå med halvslutna ögon. När han
mötte många människor, blundade han, och hans
gång blev vacklande. Han bet ihop tänderna och
bugade sig, snett och otympligt, men djupt och
hastigt, så att ryggen jämrade, hela den lilla
kroppen jämrade.
När han satt på sängkanten och såg sina fötter
och sina ben och sina knän och sina händer, tänkte
han: Snart är detta slut, och jag har kommit genom
livet för billigt pris. Det var en tröstande tanke.
Ty på så sätt fick han något ut av livet. Han
hade haft det bra, och åren hade runnit jämna
och lugna och redan detta var en stor lycka. Men
här han somnat, drömde han, att han var en ung
man, som räddade en brinnande stad. Det var en
stor och bullrande dröm, den väckte honom.
Och han satte sig upp i sängen och trevade
med händerna över sin vissnande kropp. Då kom
ångesten, långsam, tanklös, smygande som en
sjukdom. Dödsskräcken, som icke är fruktan för döden.
Dödsskräcken, som är en sista, plågsam, förtvivlad
ansträngning att finna en förnuftig mening i livet.
Julius lille, ponken min, kelade Elis Eberhard
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
