Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Framme på estraden stod Benjamin Hagelin och
bredvid honom ett fett fruntimmer i svart
sidenklänning. Det var fru Larsson, hustru till
betaniaförsamlingens äldste, byggmästaren och
bankdirektören. Och därför gräto zionisterna av glädje. Ty
en större, mer betydelsefull, mer underbar erövring
hade Benjamin Hagelin aldrig gjort. Och sällan
hade Satans välde på jorden fått en sådan törn.
Abraham hörde icke vad som sades på tribunen.
Men han såg hur Benjamin Hagelin gav den nya
systern broderskyssen. Den stora, feta kvinnan
sviktade och föll på knä. Och Benjamin Hagelin
föll också på knä. Efter en stund framträdde tre
starka män, slogo armarna kring fru Larsson och
buro bort henne.
Väl en femtedel av församlingen lämnade salen.
Aftonens stora händelse var över och den långa rad
av stora och små syndare och synderskor, som nu
vandrade över estraden, intresserade mindre. Endast
då Evelin och Gula Rosen omfamnades och
kysstes gick det åter en stor fläkt genom salens
dimma och dunst. Ty det var känt, att de båda
kvinnorna levat i bitter fiendskap.
Efter Evelin kom Elsa Sörman.
Hon såg ut som ett litet barn, förskrämd,
skälvande av kvävd gråt. Predikanten öppnade sin
famn.
Abraham snurrade runtom, boxade sig fram till
dörren. Han var rädd att höra någonting och höll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
