Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som sökte sin borg eller lämnade. Körbanan var
som alltid vår och höst bottenlös, och man trängdes
på trottoaren. Gatpojkar hängde som klungor av
bin vid Zionsborgs fönsterbleck.
Det var ett ståtligt hus, storvulet byggt,
raklinigt som en lada men med torn och tinnar i
fasadens båda hörn. Nytt, ljusblått, ännu
obefläckat eller så gott som obefläckat, ännu ångande,
doftande av färskt murbruk. Och ur dess stora,
dimmiga fönster strömmade gasljuset ut över
Blekängsgatans sotiga snötuvor och mörka polar.
Men på en liten ö mitt i gatuvattnet stod madam
Anderssons förstfödde son, smeden. Han hade
druckit på krogen och nu skulle han gå till Zion.
Men vattnet förskräckte honom. Och för att
ingiva sig mod brummade han om och om igen de
första orden i en psalm:
Jag går mot döden, vart jag går,
min väg må vara banad eller svår -
Andersson ska inte stå här som ett spektakel.
Gå hem med sig.
Inte, sade smeden. Då får jag däng.
Abraham gick uppför trappan, genom en försal
full med gummor och andra orkeslösa. Stora salen
var överfylld. Redan för att komma över tröskeln
måste han armbåga sig fram. Luften var
förskämd. Gaslågorna bildade strålkransar som i
dimma. En dimma av fukt, av svett, av tårar.
Zionisterna gräto.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
