Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sinat, min näsa rinner som ett litet barns näsa
och min syn fördunklas, jag ensam är rätt färdig
med livet. Lämna mig i fred.
Jag tror, han vitsar, skrattade konstapeln.
Abraham gäspade, förde två fingrar till
hattbrättet.
Han fortsatte sin vandring. Ögonlocken sjönko
till hälften och förvandlade en avlägsen lykta till
ett disigt ljusstreck.
Han funderade. Han funderade på ett blått
ansikte, som han sett bakom konstapelns breda
rygg. Ett ansikte med feta kinder, blå av
skäggstubb eller av kyla eller av lyktans sken.
Den där kommer jag att drömma om, tänkte
Abraham. Nu går han på andra trottoaren och
håller jämna steg med mig. Han går och ser på
mig och vill mig naturligtvis något. Och
naturligtvis känner jag honom. Men jag vill hem och sova.
Han gjorde helt om, tog ut stegen, gav sig fart
med käppen. Mem när han åter nådde Krokens
lampor, stod främlingen framför porten.
Är det herr Krok?
Jo, svarade Abraham, trött men häftigt.
Jag är sannolikt icke igenkänd?
Abraham drog av sig handskarna, tog fram
nycklarna och tändsticksasken. Han repade eld
på en sticka, förde den framför främlingens ansikte,
nickade, blåste ut stickan.
Jo, sade han. Jo för all del -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
