Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig. Det kunde en väl aldrig tro, att han sku vara
så tokig.
Vad är det Andersson vill? frågade Abraham.
Inte vill jag nåt. Men det är säkert, att
ingenjörn är en beskedlig karl. Fast förstås att inte
duger han ju till mycket.
Just det, just det, smålog ingenjören och räckte
hand. Men smeden hade grundat, så att han glömt
bort tvättningen. Därför stack han handen i
byxfickan, bockade och gick.
Nu får Andersson sitt torn! ropade Abraham
efter honom.
Å haken! Tro det? sade smeden.
Julius Krok betraktade sina händer, blåvita och
skrumpna. Han fingrade på öronlocken och strök
den tillbaka.
Ja, sade han. Nu har var och en sitt. Stackars
Louise har sin man, som hon måste trösta. Du
har ditt arbete. Och jag har det förgångna. Det
bästa. Allt, vad jag trott mig uträtta, har fallit,
jämnats med marken. Dött. Det är lugnast så.
Jaha, kanske det, sade Elis Eberhard. Till
exempel nu mitt verk, mitt sjukhus. Stred jag inte som
en hjälte, innan jag fick det till stånd? Jo. Och
jag var en smula stolt. Inte så mycket, det ligger
egentligen inte för mig. Men i alla fall satte jag
svansen i vädret, så pass en gammal cyniker
förmår Nä. - Inom tio år kommer här en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
