Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte kapitlet. Lyckostölden på Sanna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ordet - hon var salig. Den långa och modlösa
väntan på Benbé hade pinat ut henne. Hon trodde
sig ha sett sina töckniga men ack så kära fantasier
skingrade och se sina förhoppningar om att något
stort och underbart skulle inträffa, krossade.
Faderns misshumör, moderns och Carolines
nedslagenhet alltsammans hade pressat henne tungt. Nu
åter började hennes drömmar besannas. Benbé hade
kommit och kommit från Tracbac för att till
honom återvända. Sammanhanget började klarna.
Hon vankade som fadern av och an men i
den nu mörka salen, där hon i fred kunde lyssna
till kusinens berättelser. Om någon av
familjemedlemmarna sett henne, skulle hon helt visst
väckt dess oro. Hon smålog saligt, hon höll de
knäppta händerna tryckta mot kinden och tårarna
flöto ymnigt. Plötsligt trädde hon in i salongen,
händerna utsträckta med uppåtvända handflator,
huvudet tillbakakastat, ögonen halvslutna i extas.
Det ömkliga, magra, sjukliga ansiktet strålade av
fröjd. Det gick en ryckning genom dem alla och
Längsäll tvärstannade.
Hon sa: Å - jag är så lycklig - jag är så
lycklig - jag är så lycklig därför att ni
allesamman äro lyckliga -
Nå - det hedrar dig, det hedrar dig,
brummade Längsäll buttert. Hon vände sig mot
honom och fortsatte:
Och vet du vad, pappa, jag tror att jag har
stor del i detta. Inte sant, Benjamin, onkel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
