Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettonde kapitlet. Lillemor och far.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med sitt lugna leende - jag är inte ens kristen,
jag är ateist rätt och slätt och det har jag varit
så långt jag minns. Jag kan inte som Längsäll
brottas med min gud. Jag har bara mig själv att
kämpa med och det är kanske stundom värre.
Så förhåller det sig med mitt förakt för
Jonathan. Kanske bidrog också hans yrke. Jag i min
småborgerlighet har inte sinne för det fina i
kråksången. När Längsäll drar åstad med sina
oxar, då tycker jag mig se en karl. Artister och
många andra sorter - nå ja, visst kan jag finna
dem intressanta och märkvärdiga och
underhållande, men därvid stannar det också. Desto
konstigare kan tyckas, hur jag betedde mig den gången
men jag tror att det är som jag säger: vi kvinnor
ha svårt att inte ta oss an en man, som vi
förakta och samtidigt ömka. Kanske är det vårt
erbarmliga kvinnliga högmod som spelar oss ett
fult spratt. En karl, som behöver oss - oj, oj,
oj, vad det smakar högfärden. För resten, även
sunda, starka män tycks inte riktigt lita på sina
goda egenskapers tjusningskraft - ser man inte
hur de gör sig små, när de ska fria, de är
ingenting värda: de kan inte leva utan oss, räcker
vi dem inte lilla, vackra handen så kommer de att
stappla gruvliga på livets vådliga stig. Äsch!
Boss alltsamman! Då tycker jag bättre om
Längsälls frieri, han sa, den buffeln: Ja, förhasta dig
nu inte, Lillemor, för nog kan jag reda mig utan
dig, det kan du lita på -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
