Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettonde kapitlet. Lillemor och far.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Långt mindre vi själva. Den där utvägen som en
skald rekommenderat att förlåta oss själva och
varda marterna loss - det är fegt och
meningslöst sludder. Jag vet det själv.
Detta »jag vet det själv» kom som en snärt,
ett lätt men energiskt klubbslag ungefär som då
en mötesordförande konstaterar ett faktum och
fastklubbar ett beslut.
Hon fortsatte i sin vanliga ton som för resten
blott obetydligt skiftat klang eller styrka:
För att nu återvända till själva saken, så måste
jag erkänna att jag har mycket svårt att se klart i
den. Vad ska vara rätt och vad ska vara orätt? Och
med rätt menar jag då bara: hur ska man bära
sig åt för att göra minsta möjliga skada - jag
vågar knappt säga: största möjliga gagn? En
sida av saken, som inte får förbises vare sig man
finner det cyniskt eller ej, är den ekonomiska.
Längsäll och jag kommer inte att lämna mycket
efter oss och stackars Sanna med sin sjuklighet
och sitt konstiga humör har inte stora utsikter att
vare sig försörja sig själv eller bli försörjd av
någon annan. Rik blir hon ju där borta. Och
naturligtvis kommer Jonathan att bli vad man
kallar snäll mot henne - det tvivlar jag inte på -
så pass känner jag honom. Faran är väl snarare att
han skämmer bort henne. Eller att hennes nya
omgivning kommer att göra narr av henne.
Hon funderade ett slag, så småskrattade hon
och sa:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
