Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettonde kapitlet. Lillemor och far.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på någonting annat - tror eller hoppas: två
människor som hon och han - två människor som
av naturen dömts att vara mycket ensamma, skulle
de inte kunna fatta tillgivenhet för varandra och
bli varandra till glädje och gagn? Se där, vad jag
tycker är den viktigaste punkten. Vem här om jag
undantar de allra närmaste bryr sig om stackars
Sanna-Sanna? Ingen. Och vem - den store Jac
Tracbac får ursäkta mig det - vem bryr sig i
grund och botten om honom? Nå ja, det vet jag
ju inte men jag har mina tvivelsmål. Ur den
synpunkten sett skulle jag vilja instämma med ordet:
Vad Gud har förenat skola människor icke skilja.
Hon vaggade sakta av och an och mumlade, nu
med djupt bekymrad min: Ja, den som bara visste
- vem vet, vem vet - vad som ska vara rätt
och bra, rätt och bra - och hur det ska gå
till -?
De sista orden väckte hos Benbé en slumrande
undran och en förvåning över att hon ännu ej med
ett ord berört den i hans tycke svåraste punkten i
problemet. Han kvävde sin blyghet och sa:
Säg - det som bleve svårast - de vore väl
ändå att förklara Sannas resa för morbror?
Tracbac tänkte så själv, han sa: det är kanske
alldeles omöjligt och då förfaller alltsamman.
Lillemor får avgöra.
Hon smålog och sa: Ja, det är allt bra bekvämt
att säga: Lillemor får avgöra -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
