Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettonde kapitlet. Lillemor och far.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ned i golvet, mumlade: Han känner sig så ensam
- han känner sig så ensam -
Han lyfte huvudet och yttrade torrt:
Ja du - det där är ju en sak, som egentligen
blott Sanna själv kan avgöra. Jag åtminstone
kommer varken att säga från eller till -
Han stod så länge tyst och orörlig att hon,
som sänkt blicken mot arbetet under det hon
talade, till sist tvingades att se upp på honom.
Och fick nu hon i sin tur se ett uttryck hos fader
Längsäll som hon väl sällan sett i det ansiktet:
ett leende, hårt, trotsigt, elakt.
Hon mumlade: Vad ler du åt?
Han svarade med stark stämma men
fullständigt lugnt:
Ler jag verkligen? Det var mer än jag visste.
Jag står just och tänker på att jag nog hade
rätt då jag önskade bli en riktigt, riktigt from
man. Jag tror att det är för mig mycket - mycket
- mycket.
Han drog på orden, avslutade: mycket
nödvändigt.
Åter voro de tysta, en lång stund tysta tills
hon började stamma hjälplöst -
Jag förstår - det är ju så det kommer för
oss - för dig det kommer - kommer för oss -
Han såg på henne med en djup blick: hennes
lugna, kloka ögon snurrade, vacklade i hålorna
och blicken var nästan fånig, hakan hade sjunkit
djupt som om hon haft svårt att andas -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
