Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femtonde kapitlet. Människan dör, hennes handling lever.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i min sjuka kropp bekänner jag: på himlen tror
jag ej, på barmhärtighet ej, men jag tror på de
eviga straffen. Ty nu när jag ej har särdeles
lång tid kvar att leva, vet jag att jag skall leva
evinnerligen.
Undertecknat.
Lillemor Borck.
Jac Tracbac läste detta brev åtskilliga gånger
den aftonen. Först skumläste han i hast fiken
efter underrättelser om de ungas resa. Därom
stod inte mycket och det lilla som sades styrkte
honom blott i misstaget beträffande bröllopet —
om Caroline nämndes ej ett ord alltså var Sanna
bruden. Vid en andra och mera grundlig
genomläsning av episteln gladde han sig åt alla
de goda råd och vinkar, som gavs beträffande
flickans karaktär och behandling. Han fylldes av
en öm glädje och stolthet över det ansvar som
pålades honom och han utbrast, gång efter annan
— där han vandrade ensam i »farmorsrummen»:
Å min käraste lilla Lillemor lita på mig — å jag
förstår nog lika bra som Längsäll — å jag är
inte dum — lita på mig min käraste lilla
Lillemor.
Det kan tyckas underligt att han efter att ha
genomläst de bittra rader, som rörde honom
personligen, kallade brevskriverskan min käraste lilla
Lillemor. I själva verket hade han ännu efter
andra genomläsningen knappast någon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
