Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femtonde kapitlet. Människan dör, hennes handling lever.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppfattning av dessa raders innebörd. Han slog dövörat
till, kan man säga, eller blev blind på båda ögonen.
Det första som väckte hans särskilda
uppmärksamhet och undran var själva underskriften: Lillemor
Borck. Den gången, han kände henne hette hon
redan Lillemor Längsäll och hon hette så ännu
— varför då teckna sig Borck? Han skulle grubbla
över denna lilla omständighet så länge han levde
utan att komma till förklaring. Den var dock
mycket enkel; den samvetssjuka kvinnan
skämdes att underteckna sitt brev med mannens namn.
Det fick icke missbrukas. Hon nämnde det desto
oftare då det gällde att på ett eller annat sätt
betyga hans orubbliga auktoritet. Men hon
undertecknade sig Borck. Borckar voro de båda,
skribenten och adressaten — var så god! — låt oss
halvera äran.
Grubblet över denna omständighet drev honom
att verkligen fatta och fastna i de förfärliga ord
och anklagelser som voro riktade mot honom själv
eller rättare mot dem båda. Han sökte likväl
slå dem ifrån sig i det han mumlade (strykande
sig över den svettiga pannan med brevet): Det
verkligt sorgliga i den här saken är, att hon
tycks vara sjuk. Hon skriver om döden, plågor
och sin korta livstid. Men vad fattas henne då?
Hur ska jag kunna veta det och även om jag
visste — vad skulle jag kunna göra för henne?
Egentligen är det mindre vackert av henne att
oroa mig, då jag ändå står maktlös.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
