Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femtonde kapitlet. Människan dör, hennes handling lever.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Därefter bränner jag brevet. Ty — nu hoppas
jag visserligen att jag någorlunda kommit över
den chock, som det berett mig — men antag att
jag lägger brevet i någon låda, att jag så
småningom glömmer det och att jag så plötsligt
en vacker dag återfinner det med all dess grymhet
— vem vet hur det då går? Kanske finner jag det
en dag då jag är särskilt nedstämd eller
upprörd? Då kan det rentav bli farligt för mitt
nervsystem. Eller tänk om jag finner det en dag,
då jag skall uppträda? Med mitt labila lynne
blir det helt enkelt stora kraschen. Nej, låt oss
bränna! Det är säkrast, det är utmärkt.
Visserligen kan man ur detta resonemang utläsa
just verkan av ett labilt lynne, ett ostadigt
själsliv men på samma gång så stor och klar
sjukdomsinsikt att det ena kan ta ut det andra. Dessutom
stannade han icke vid brännbeslutet och det
resonemang som några minuter senare — han hade
just förberett bränningen — kom honom att avstå
därifrån var ej mindre klart och rådigt. Han sa
till sig själv:
Nej. Jag har trots allt redan tagit mig för
djupt av det här. Det tjänar ingenting till att möta
faran som strutsen — med slutna ögon.
Möjligen kommer jag att glömma brevets ordalydelse,
men jag glömmer ej stunden, då jag fick det ej
heller min smärta och skam. Då desto värre om
jag ej har brevet. Jag kommer att grubbla, jag
kommer att fråga mig i oändlighet: Hur skrev
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
