Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femtonde kapitlet. Människan dör, hennes handling lever.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hon? Hur uttryckte hon sig? Kanske menade hon
inte så illa, som jag trodde? Med mera sådant.
Nej brevet skall gömmas. Hur pinsamt det än
är, råkar det likvisst vara ett av mina livsdokument.
Därmed nog.
Han överlade var han borde gömma det. Det
närmaste gömslet var också det bästa - lådan
i hans gamla skrivbord. Den var försedd med ett
enkelt lås och begagnades icke. Tracbac stoppade
ned brevet, stängde lådan och stack nyckeln i
västfickan. När han det gjort erfor han det något
bedrägliga sinneslugn som brukar inträda efter en
begravning. Nu är det över. Emellertid märkte
både han själv och hans omgivning att hans
nerver voro i olag. Som redan nämnts frågade honom
Abel Rush samma afton om brevet krävde svar.
Jac svarade rätt lugnt: Det är ett brev som jag
vill vara ensam om. - Rush, som uppmärksamt
betraktade honom, sa då likgiltigt: Ni har fått
ett märke i pannan, Jac. - Ett märke i pannan?
upprepade Jac tankspritt, tog fram sin fickspegel
och granskade. Där fanns mycket riktigt ett märke
men det dröjde några sekunder innan han
förstod, vad det var. Det var helt enkelt ett par
små bläckfläckar som han fått då han förde brevet
till sin svettiga panna. Hans ångest och Lillemors
hade blandats. Plötsligt uppträdde han på ett
sätt som Abel Rush inte förstod och omöjligt
kunde förstå: clownen gick emot honom komiskt
grimaserande och viskade: Akta sig han lille Abel,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
