Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kände sig feg som en barnunge. Hon tog till
benen, sprang.
Hon sprang så länge hon orkade. Sen gick hon.
Utan att veta vart. När hon gått en bra stund,
kände hon att Jonas kom efter henne. Hon vände
sig om. Mycket riktigt, där kom han lugn och
obesvärad med händerna på ryggen, småvisslande.
Hon gjorde en stor, befallande åtbörd, som
betydde: Stanna! Kom mig icke ett steg närmare!
Det är möjligt att avståndet hindrade honom från
att uppskatta all den kvinnliga stolthet, som låg i
hennes åtbörd. I alla händelser fortsatte han
oförtrutet sin väg och började till på köpet vissla
högt - en munter och, under rådande
förhållanden, utmanande melodi. (För resten samma melodi
som användes till nidvisan om det goda hjärtat.)
Hon fortsatte i sin tur, ökande stegen. Men han
var snart vid hennes sida. Vart skulle de gå?
Hon svarade inte. Hon kunde knappast se vägen;
hennes ögon voro beslöjade men inte av tårar.
De täcktes av en het dimma som vanligen
framkallas av vad man med ett vulgärt uttryck plär
kalla ilska. Hon var ursinnig, därför att hon på
ett så utomordentligt fånigt sätt hade kommit båten
att kantra. Varför i herrans namn hade hon inte
hållit sig stilla? Hon sa till sig själv: Det skall
jag aldrig förlåta honom! Till honom sade hon
alltjämt ingenting. Och han ingenting till henne.
Och de gingo och gingo och gingo, han
visslande, hon tyst. Hon var oförsonlig men icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
