Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
210
Den explosion, som i sista ögonblicket sprängde
Helens katastrofala fantasier, hade som
sprängämne just den anhopning av små-styngsmärta som
»oäktingen» samlat och gömt under sina
uppväxtår. Dramat, som begynt i prästgården vid
Aspa-fors, fortspelades nu av nya komparser på
Seinekajen. Domedagspredikantens blixtar voro riktade
mot hans mor. Det anade han inte själv. Han
trodde att han talade till och om Helen. Men orden:
Sen leva de nog som helgon - - - visar klart
nog att smärtan, som våldsamt kreverade, ej var
av den dagen. Han var brinnande övertygad om att
han älskade och beundrade sin mor. Hade han
förmått tyda sig själv, skulle han funnit andra känslor.
I den mån kaptenen-fadern förvandlades till en
likgiltig skråpukfigur, föll ansvaret för gossens
lidanden på »helgonet» - - - som i själva
verket ock var ett helgon.
Vad Helen beträffar, så fann hon, som rimligt
var, hela ovädret riktat mot sig. Flickan med de
katastrofala fantasierna borde ha känt sig träffad av
dessa åskviggar, men det var inte fallet. De
lämnade henne oberörd. Värre var det kanske med
de rent personliga förolämpningar, som då och då
insållades. Hur kunde hon smälta dem och varför
lämnade hon inte den vrede ynglingen allena? I
själva verket var hon tillräckligt lyhörd att
förnimma den vilda pojkgråt, som sorlade i den unge
mannens moraliska tirader. Hon förstod den inte,
men hon fann ett svepskäl, som tillfredsställde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
