Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hobygubben, Arnfelt och Bourmaister. - Tronpretendenterna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Arnfeltska skedet var ej det minst betydande. Må
sen jorden vila tungt över honom eller lätt.
Tronpretendenterna.
De båda gubbarna i »Paradiset» hade så när
glömt bort varann. En smula trött efter morgonens
obehagliga sammanträde
och skygg infor kvallens
hade den lille bankiren sökt sig en fristad i fru
Cecilias skrivkabinett. Kroppsligen satt han där
han suttit, knä vid knä med sin store vän, men
hans blick var nitad vid den blågrå dörrens
barockvred av mässing. Den glänsande punkten
försatte honom i en lätt hypnos. Han såg dörren
öppen, han såg föremålen där inne, stora och
små, välkända utan och innan. Han såg någon
som han kände än bättre - fru Cecilia själv, än
vid bordet böjd över brevet, än hopkrupen i
hörnsoffan med de gula blåådriga händerna sömmande
- lite långsamt och varligt - små plagg åt ett
pyre, som hon aldrig skulle få hålla i famn. Det var
icke en vision dock, det var en sammanvaro. I
den fanns icke sorg, icke vemod, icke ens saknad.
Det är de levande kära vi sakna, de levande kära
gå ifrån oss.
Den gamle i högsätet började nu åter skruva
sig, strök oroligt det vita kindskägget, öppnade
gång på gång munnen för att tala men slöt den
åter. Den breda hakan darrade en smula. Äntligen
övervann han sin tvekan och utbrast retligt:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
