Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Äventyraren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
59
körda lassets väg. För att fullt utnyttja Aspafallet
måste man uppföra betydande fördämningar. En
av strandägarna vid Aspasjöarna, A. B. Hobyverken,
protesterade. Aspafors erbjöd sig att köpa den
del av dess egendom som gränsade till Aspasjöarna,
cirka tvåtusen har skog och produktiv
skogsmark. Hoby (A. O. Arnfelt) vägrade att sälja,
skogen behövdes till tackjärnet. Hoby anlade process, en
ung tingsfåle som satt sitt första ting dömde till
Hobys förmån. Emellertid ansågs motiveringen
vara så avvita att ingen betvivlade resultatet av
ett överklagande, Kerrman sa till sin vän Papuanen:
Jag trodde att A. O. var slugare än så: han får
ingenting för sin kitslighet. Vi kan ta saken med
ro.
Någonting högst besynnerligt inträffade. En
dag då Kerrman just kommit från kontoret och
knappt slutat sin middag, fick han besök av
Aspafors’ jurist, häradshövding Per Erik Ahlmarck.
Besöket syntes egendomligt eftersom de båda
herrarna träffats en timme tidigare på kontoret.
(Ahlmarck var firmans ombudsman.) Än egendomligare
blev det, då nu Ahlmarck vägrade att »stiga på» -
han önskade endast säga Kerrman »några ord».
Mannen, en tjock, blond, pussig, gråblek karl, var
ganska skicklig och klipsk affärsjurist men
tämligen egen som människa. Hans far, kassadirektör
Ahlmarck (»den klipske drängen»), var betydligt
över de sextio då sonen föddes. Fyra år senare
störtade hemmet sönder och samman med brak och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
