Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Äventyraren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dan som hördes över hela Bergslagen - Ahlmarck
hade rymt, lämnande hustru och barn i en
fattigdom som inte ens kunde kallas »hedersam». Så
envist är vanryktet, även det nedärvda och
oförtjänta, att bankir Bourmaister ännu trettiofem år
senare »endast med mycken tvekan» antog honom
till firmans ombudsman. Hans tvekan visade sig
i viss mån berättigad - Ahlmarcks kunskaper och
skicklighet motverkades betänkligt av glömska cch
slarv. Egendomligt nog hade Kerrman ständigt
hållit honom om ryggen. Grunden var kanske den,
att Kerrmans egen barndom varit tämligen trist. I
mannens skygghet och andra egenheter såg han
en återverkan av uppväxtårens förödmjukelser.
Utan vidare undran efterkom han alltså Ahlmarcks
önskan, steg ut i tamburen, slog Ahlmarck
vänligt på axeln, sporde: Hur är det fatt, vad står
på? Mannen krystade och krängde, mer gråblek
än vanligt - äntligen sluddrade han fram
bekännelsen: Han hade glömt att överklaga
Aspaforsdomen! Försuttit fatalietiden!
Bekännelsen gjord, sjönk klunsen samman i
snyftningar, stammade: Kerrman - du som alltid varit
så hygglig mot mig - Kerrman förblev även
denna gång tämligen hygglig, nöjde sig med att
säga: Det är bäst du går strax. Jag kunde
förivra mig. Ahlmarck gick.
Kerrman beslöt att omedelbart resa upp till
Aspafors. Den materiella skadan bekymrade
honom mindre än dess verkan på Fagerlind.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
