Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Äventyraren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62
väderstrecken, sa till sig själv: Idiot, jag tror du
är rädd - och larvade på. En halvtimme senare
var han åter vid vändpunkten, eller snarare: trodde
sig vara. Tystnadens panik - stadsbons
sönderhackade trumhinnor fortplanta illa de mjuka
skogsljuden - den sugande mossan, den täta, rivande,
rafsande, förargligt hindersamma underskogen, den
ovana mödan hettade upp honom; ögonen
immades, andhämtningen blev tung. Han sa till sig själv:
Jag får sätta mig här och tjuta som en dåre
tills någon hör mig. Emellertid undgick han att
göra sig stadsbolöjlig inför skogsmänniskan. Bäst
han stod där småflämtande, förargad,
förödmjukad, torkande den ymniga svetten ur pannan
förnam han äntligen ett ljud, äntligen en varelse!
Han vände sig om och stod så gott som ansikte
mot ansikte med en skogvaktarpojke eller jägare.
Ynglingen som kunde vara en sjutton, aderton
år bar en sorts grön uniform, bössa på ryggen.
Kerrman frågade efter brukspatron. Åt ett helt
annat håll! Bankirn har gått alldeles galet, sa
pojken, bankirn är ända uppe vid Lill-Aspen:
en kan höra bruset. Klinten där borta är Kiöven.
Man befann sig blott några hundra meter från
den största fördämningen. I brist på bättre beslöt
Kerrman att ta sorgebarnet i ögnasikte. Pojken
visade vägen. När de gktt en stund tysta sa pojken:
Ja, nu ska de väl spränga ned dammarna? Är
du tokig! fräste Jonas ilsken som om pojken tänkt
spränga dem. Tror du man förstör ett arbete som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
