Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Äventyraren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Papuanens lynne hade även det ett visst exotiskt tycke
- framgången eggade mäktigt, motgången slog
ned ännu mäktigare. Ett kort telefonsamtal
bekräftade farhågorna. Papuanen som i fem års tid för
jämnan hälsat honom med segertjut eller belåtna
grymtningar, lät nu svag som en gammal gumma:
Bry dig inte om mig, Jonas. Det går i alla fall
åt helvete. Jag är född till olycka. Jonas, som
behärskat sig inför »det fät» Ahlmarck, slungade mot
den döende papuanen ett enda ord: Kärring! ringde
av. Stoppade det förnödnaste i väskan, reste.
Han måste ligga över i Laxå, kom följande
förmiddag till Aspafors. Brukspatron hade gått
på harjakt, hemförväntades först till middagen.
Kerrman, otålig, gick över ån och förbi den
gulvita, mullrande, mjöldoftande kvarnen, upp mot
skogen, tänkte: jag hör väl drevet. När han. strövat
omkring en bra stund utan att höra ett knyst,
fann han det löjligt att vanka på måfå i
milsvida skogar, sökande en människa. Jag ar väl
inte slug, sa han till sig själv, vände, gick vid
pass en timme - och befann sig åter vid
vändpunkten. Den stackars stadsmänniskan ser i sina
längtansfulla drömmar skogen som ett ljuvligt,
högtidligt men smekande feeri. Försätts hon
oförhappandes mitt upp i ett tusental tunnland skog,
kvarstår högtidligheten men blir mer hotfull än
smekande. Kerrman kunde låta avverka skogen, men
det var inte alldeles säkert att han skulle kunna
hitta ut ur den. Han tog fram sitt ur, bestämde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
