Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hotel de Montsoussonge.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
139
atmosfär. Olyckligtvis hörde icke barn till den store
connaisseurens specialiteter. Dessutom var den lilla
figuren en dubbelnatur och svår att förstå. Det
fanns en optimistisk Annika, belåten med hela
världen, storbelåten med sin omgivning och
storm-belåten med sig själv, en angenäm ehuru kanske
väl temperamentsfull person. Den pessimistiska
Annika var ett sant Herrens gissel. Hennes pessimism
var icke kritisk, den var sentimental. Med skarpt
spårsinne och oböjlig energi uppdagade hon sina
medmänniskors olyckor och sorger för att
virtuosmässigt beklaga och begråta dem. Assessoiren hade
visserligen ryktesvis förnummit att det gavs tvenne
Annikor, men han kunde icke skilja dem åt -
den olycklige trodde sig hålla optimisten i hand.
Han förde henne fram till gubbarna Arnfelt och
Bourmaister, bjöd henne hälsa vackert. Hon lydde:
därpå följde de ödesdigra ögonblick varunder den
besynnerliga lilla insekten så att säga kände sig
för med gadden för att finna ådror, där sorgens
tunga blod flyter. Så småningom alltmera gripen
av sitt medlidande började hon pianissimo för att
stiga i ett varmt crescendo: hon mässade: Å, ni
gamla, gamla gubbar, va ni är svaga och skröpliga.
Illa ser ni och illa hör ni, tänderna är borta och
fula är ni att se på med alla era skrynklor.
Linka omkring på kröckor gör ni och ungt folk
knuffar er hit och dit så ni bli yra i era stackars
kära, gamla huvuden. Inte kan ni slåss och inte
kan ni dansa och inte kan ni äta så värst för då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
