Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den där sekunden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
216
gassade sig i solen och njöt. En ljuvlig dag! Jonas
glad och molnfri och ståtlig, barnen rara, Pil
strålande och rödkindad men ej av feber. Allting bra,
alla människor hyggliga. Till och med Barbara,
fast den enfaldiga människan sagt att Pil såg
dålig ut just då han såg bäst ut!
Hon tänkte: Jag är bestämt en bra lycklig
människa! Om jag skulle försöka vara lite tacksam!
Rätt betänkt är jag helt enkelt den absolut
lyckliga människan. Peppar, salt och ingefära! Sånt
varar inte beständigt. Men man får vara glad åt
den dag och stund som är.
När hon vaknade upp ur sitt lyckodås var det
rätt tyst omkring henne. Mätta satt på en stubbe
ett stycke ifrån, farmor på en annan, räddade
resterna av sitt nystan. Trulsen trullade omkring,
småsurrande. Solen var i dalning och det
började bli en smula skumt under ekarna. Hon såg
på Mätta som med hakan stödd i handen stirrade
dystert och tomt framför sig. Hon såg på farmor
som vinnade sitt gråa garn. Hon tog sig på knäna,
gäspade och tänkte: Här sitta vi som tre gamla
häxor i en hedna lund. Det är högtidligt och
kylslaget. Var är de andra? Strax hörde hon från
ovan en mäktig stämma som tutade liksom ur lur:
Helen! Helen! Kom hit upp! - Jonas. Han och
de andra hade begivit sig upp på nordtoppen den
högsta. Det var bara att maka sig efter. Hon steg
upp från stubben. Knäna hade låst sig och
smärtade en smula. Var det inte som hon sa att hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
