Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
307
O dumma, okloka frågor! Och detta
»åtminstone»! Obetalbara enfald. Mannen vars
skarpsynt-het själve Corfitz prisat och avundats tycktes ha
blivit en smula skumögd på gamla dagar. Fru Helen
svarade rätt strävt, rätt snävt: Jag är trött. – På
vem? På vad? På mig? Hon betraktade den
ståtlige, självsäkre, ofelbare. Tänka sig! Trött på den
ofelbare! De blida ögonen flammade upp. Hon sa:
Vad tänker du! Trött på dig. A nej. Men jag
råkar vara sjuk, jag är tungsint. Och det kan
ju tänkas att du inte är det allra lämpligaste
sällskapet för en tungsint människa.
Hon tillade med en röst som verkligen var
mörk och oren av tungsinne: Nu har jag sagt
vad jag tänker. Nu får du säga din tanke.
Svaret dröjde. Han började vanka av och an.
Ibland strök han sig över ögonen, som för att
stryka bort obehagliga syner. Hans ansikte var
likvisst lugnt, knappast sorgset, bara trött till sist
omsider beslutsamt. Han vankade länge. Hon följde
honom oavlåtligt med blicken. Så började hennes
ögon rinna. Det var inte gråt, det var trötthet.
Han stannade framför henne. Han sa:
Ja, mamma lilla, du har nog rätt. Det är bäst
att vi skiljas.
Vad låg det i rösten? Sorg? Nej. Beslutsamhet?
Ja. Och någonting mer - lättnad!
Mamma har nog rätt - Vad det är skönt att
alltid ha rätt, att äga auktoritet, att bli trodd på
sitt ord -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
