Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
312
Åter hör hon Pil skratta och säga: Du går
aldrig i något demonstrationståg, pappa. Det är
dumt av dig! Man ska då och då sticka in sig i
ett eller annat tkg - likgiltigt vilket. Ensam ska
man inte vara annat än på sön- och helgdagar.
Säger unge Pil i sin catilinariska vishet, tar sitt
staffli och går in. Jonas slår sig ned på hans stol
och Sonja sätter sig bredvid honom. Fru Helen
plockar och plockar. Det är alltid en
sysselsättning. När en mångårig oro plötsligt släpper sitt
tag - vad ska man då ta sig till? Jo, man går och
plockar och plockar. Det är egendomligt med
den där oron. Den känns. Ödet är på väg! Ja men
vilken väg? Från vilket håll kommer det? Man
gissar och gissar galet. Ödet leker med oss och
i gengäld leka vi så smått med vårt öde. Där ute
sitter nu Sonja och Jonas så förtroligt samman.
För några dagar sen skulle den synen skurit som
knivar. Nu är den likgiltig. Det värsta är, att allting
annat också känns likgiltigt. Nu talar Sonja så
ivrigt. Vad talar hon om? Likgiltigt. Hon vill
övertala honom till något. Till vad? Likgiltigt.
Fru Helen hör henne utbrista: Har du verkligen
ingenting sagt! Han skakar på huvudet. Den där
huvudskakningen är också likgiltig. Men den ljuger,
Jonas lille. Du har sagt: Mamma har nog rätt. Och
det är mycket sagt. I få ord.
Åter frågar hon: Vad skulle förmå mig att
stanna hos Jonas? Åter kommer svaret: Ingenting,
ingenting. Än kärleken då? Nej. Och kan icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
