Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12
het åt norsk man i Sverige. Då vid unionens ingående
norrmännen fordrade likstämmighet, men svenskarne eftersträfvade
supremati, så stor som möjligt, så måste väl erkännas att de
punkter, i hvilka svenskarne segrade, äro lika betecknande för
unionens art, som de i hvilka norrmännen segrade, och den
af norrmännen så ofta åberopade fullkomliga likställigheten
(§ 14) icke mera i föreningens anda, än de stipulerade
undantagen; och då denna likställighet lika litet som
ståthållaresaken står i Riksakten, så måste antingen begge eller
intetdera vara ett förbindande tmiønsstadgande. När nu
Storthingets konstitutionskomité, såsom skäl till embetets afskaffande,
åberopat att det strider mot unionens likhetsprincip och
trycker en provinsiel stämpel på Norge, så utgör ju sådant ännu
ett bevis att detta stadgande är något som karakteriserar
sjelfva föreningens art — fastän på ett sätt, som strider emot
Norges önskan. Alltså lärer väl riksståthållarefrågan icke vara
en för Sverige främmande, för det hon icke finns i Riksakten,
och således ej ansetts tillhöra Ständernas lagstiftningsrätt,
utan öfverlemnats i unionskonungens vård. Men alldeles
utanföre Riksakten står hon väl icke heller, ty Storthingets beslut
går derpå ut, att en statsminister skulle insättas i statsrådet
i stället för den afskaffade ståthållaren och Norge således få
två ministrar, under det Riksakten endast omnämner en och
det sedan skulle kunna blifva osäkert hvilkendera skall
fungera såsom ordförande i interimsregeringen o. s. v. Dock
böra vi Svenskar dervid icke glömma att vi 1840 gjorde vid
vår Departementalstyrelses införande vida större rubbningar i
Riksakten, ehuru en motsvarande Riksaktsbestämmelse först
1845 antogs af Norge. Oéh som detta icke är enda gången,
vi handlagt grundlagsändringsförslag som haft inflytande på
Riksakten, utan att uttryckligen förutsätta Norges bifall, så
böra vi vara varsamma med beskyllningar att Norge nu
förnärmat Sverige. Storthinget var alltid i sin goda rätt att
för sin del fatta ett beslut, men det tillkommer
Unionskonungen att tillse, hvad som erfordras för att göra det giltigt.
Visserligen hade det varit mera grannlaga, om Storthinget sjelf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
