Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
207
möternas krets, men nära derintill, stod den unga skald,
hvilken sednast, egnande sig af medborgerligt nit åt lidandes
räddning undan den härjande dödsengeln, föll sjelf ett
oväntadt offer för det smygande giftet. Akademien uttryckte sin
tillfredsställelse öfver upptäckten af denna lofvande
skalde-förmåga genom tvenne prisbelöningar, ett särskildt understöd
till den vittra banans fortsättande samt utnämningen till
den Amanuensbefattning, hvilken, ursprungligen stiftad för
skalden Stenhammar, redan banat vägen till ledamotskap
för tvenne af sina innehafvare. Döden har släckt de
framtida förhoppningar, som Akademien fästade vid den nu
hädangångne. Sällan har någon författare mera sannt än han
målat sig i sina skrifter, der en djup känsla af religion och
fosterland, dygd och menniskokärlek, som en lefvande
källåder genomlöper diktens blomsterland; der sjelfva
qvickheten pilar riktas endast af det renaste hjerta och äfven i
skämtets lekar pennan föres af behagen. Sjelf var han så
fjerran all sjelfkänsla öfver sina vittra framgångar, att då’
han vann sitt första* pris, var det endast hans moders
böner, som kunde förmå honom att gifva sig tillkänna,
hvilket ej heller skedde förr än i det ögonblick, då
Akademien samlades. Det allmänna bifallet har redan
inskrif-vit hans namn bland samtidens älsklingsförfattares, och den
fosterländska sångens vänner känna vid anblicken af hans i
förtid brutna bana sin saknad fördubblas, då de, af hvad
han redan var, sluta till hvad han skolat blifva.» En annan
frågade:
Hvem minns ej huru skämtets fjärlar flögo
i brokig dans omkring hans läppars par,
hur ledsnad flydde, sorg och missmod smögo
ljusskygga bort, der med sin sång han var.
Ej fanns en fest, ett glädjens brödralag,
der icke han var tecknaren af stunden —
den flyende, vid glömskans sida bunden —
som han gaf lif med några penseldrag. . .
Och glad han var, när han för verlden stod,
och verlden sjelf då tycktes glad och god;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
