Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. IX. Zerbst undergång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gått upp och blödde, hvarigenom han mattades mycket och
krafterna aftogo i betydlig grad.
Han tänkte på jungfru Frida, hvilken han välsignade och
han förstod, att hon med våld blifvit bortförd. Han hade lärt
känna hennes milda och ädla sinnelag och tanken på, att hon
med flit öfvergifvit honom för att offra honom åt lågorna,
föll honom aldrig in.
Plötsligt hördes röster utanför porten.
Det var svenskar, som kommo! Han hörde det kära
språket.
Så fort hans krafter tilläto det, skyndade han ned till
porten.
Då for en glädjeblixt genom hans själ: Han igenkände i
den befallande stämman Helge Ståls röst.
Porten slogs in och genom brcehen störtade Helge in i
huset ej seende Carl, hvilken hade för svaga krafter för att
emotstå den stöt, som Helge gaf honom i mörkret.
Det var då den sårade bad:
- Hjälp mig Helge!
- Carl! Carl Frisk, min som död trodde vapenbroder!
utropade, som sagdt, Helge, och reste tillsammans med ett
par af sina män upp Carl Frisk, som mottogs med hurrarop
af Helge och hans män.
Carl fördes genast ur staden till lägret.
Hans sår förbundos åter och blodflödet stannades.
Han vårdades på det ömmaste och återfick inom kort
hälsa och krafter samt kunde snart åter deltaga i kriget.
Han fick sig en ny skara tappre män och de båda vapenbröderna
från Värend sökte åter att öfverträffa hvarandra i
i tapperhet och dödsförakt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
