Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. XI. Kapten von Creutz.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- i38 -
När kaptenen blef ensam, sade han för sig själf:
- Han förstår mig inte, den stolte gubben. Stolt och
missnöjd hvälfver han i sitt sinne tankar, h vilka tära på hans
lifskrafter och han har en slags njutning af att tala om, hur han
plågas. - Den gamle ufven är helt visst mera äregirig än
han vill påskina. Och nu, först nu, skulle han kunna svinga
sig upp till nästan oerhörd makt - vid min sida - - -
Jag behöfver honom; men jag törs ej vara för frispråkig.
Finge jag honom blott att erbjuda Gustaf Adolf sitt slott som
bostad, under det att trupperna ligga här bredvid vid Werben,
så vore allt väl beställdt, om den ljushårige fursten mottoge
anbudet - - Sedan skulle jag sköta om resten. - Hur var
det jesuiten skref?
Han vecklade upp ett papper, hvarpå följande var skrifvet
i chiffer, hvars klaf han hade på en liten benskifva, hvilken
skickligt var gömd i hans gehäng:
»Tag svenska kungen helst lefvande, annars död, och ut-
lämna honom till Tilly. Ett grefskap är belöningen för denna
gärning till Guds moders ära.
Myosotis».
- Ett grefskap! Ja jag skall vinna det, liksom jag tror mig
om att vinna Maria, min värds vackra dotter. - Jag måste
äga båda; men för att vinna dem måste jag först vinna gamle
baronen för mina planer. - Men han är så betänksam och
kall den gamle. - Skall jag ej vinna denna gubbe? - Skall
jag nödgas försaka Maria, hans hulda dotter, som tagit mitt
hjärta med storm? - Nej - vid den brinnande afgrunden,
nej! - Jag vill trotsa allt - allt, och slita sönder hvarje
band af fördom, hvarigenom människor göra hvarandra till
slafvar - ja, jag vill våga en holmgång mot dessa trälar, som
släpa fram sitt lif i suckan under ok, som de själfva smidit
åt sig själfva. Lömska bud, som lyckan gifver mig, hvad kan
du skänka mig! . . . Hvad ger du mig för långa år af kval
och möda?... En graf och intet mer! . . . Mitt tålamod är
länge nog pröfvadt af den blinda guddom, som man kallar
lycka! - - Nu fångar jag dig om ock det gäller mitt lif;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
