Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. XII. Skogstorpet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
men för att ej verka störande på samtalet, under hvilket hennes
hjärta skulle få ett sår, hvilket aldrig skulle kunna läkas.
Jungfru Maria hade i sin hand några skogsblommor, hvilka
hon räckte löjtnant Werner, sägande:
- Kalla det här barnslighet eller hvad du vill, Gustaf;
men uppfyll min bön och bär dessa enkla blommor i striden.
De ha spirat upp ur den jord, för hvars frihet du kämpar, och
jag tror - det är ju barnsligt - att de skola bevara ditt lif
åt sin fostermor. - Drag bort, mitt hjärtas riddare, till strid
och seger.
- Tack, stolts jungfru, sade Werner och mottog blom-
morna, hvilka han förde till sina läppar. Vid mitt bröst skola
dessa Floras barn troget hvila, och om jag själf blödande sjun-
ker i vår moder jordens famn, skola de vittna, att jag varit
trogen. - För er . . . han rättade sig och sade: För dig och
friheten nu och alltid!
Han förde hennes hand till sina läppar och gick ut ur
stugan, hvaremot jungfru Maria suckande drog sig tillbaka till
sin far i heldagskammaren.
Då steg den bleka Annchen fram från sitt gömställe och
när Werner lämnat förstukvisten, ropade hon:
- Farväl, herr Gustaf!
Werner vände sig om och gick tillbaka ett par steg, räc-
kande Annchen sin hand, sägande:
- Ack, det är min goda Annchen. - Knappast ha vi
hunnit träffas, förr än vi åter måste skiljas. Jag skulle ha så
mycket att säga dig, Annchen. Jag vet, att du håller af mig
som din bror, och ditt varma hjärta skulle helt visst gifva mig
svar på mycket, som mina tankar inte kunna reda ut. Men
jag hinner inte tala vid dig. Min plikt kallar mig bort och
jag måste skynda. - Därför måste jag säga farväl nästan i
samma ögonblick, som jag hälsat.
- Farväl, herr Gustaf! Glöm inte Annchen, sade flickan.
- Nej, nej, min snälla tös, det gör jag visst inte. Adjö
med dig! Vi träffas åter, när striden är slut.
- Ja, ja! - När––––––-striden är slutad! sade hon
mera för sig själf än till Werner, hvilken för öfrigt inte kunde
höra hennes ord, ty han var redan långt borta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
