Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. XXIII. Pokalklang
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 344 -
Harald Stakes skvadron tillhörde konungens följe och hade
hakeskyttar emellan ryttarne.
Den tappre ryttmästaren höll sina led i en förträfflig ord-
ning och ofta gaf han sig i samspråk med någon bister, gammal
krigare, som han företrädesvis fäst sig vid. - En sådan var
gamle Lans, korpral vid hakeskyttarne och beryktad för sin
ovanligt stora kroppsstyrka.
- Nu får du snart ditt lystmäte tillfredsställd^ gamle Lans,
utbrast ryttmästaren och slog korpralen lätt på armen. Du
har väl ingenting emot att ta en dust med papisterna, eller
har?
- Tvärt om! brummade Lans. Jag kan aldrig bli glad,
förrän jag får betala dem för deras oförskämda tilltag att vilja
göra mig till munk.
- Till munk?
- Ja!
- När du var fången, ja, inföll korpralens närmaste man,
också en styf bjässe.
- Det där äfventyret har jag väl förnummit, att du varit
i, sade Harald Stake; men jag har aldrig hört, hur du bar
dig åt i knipan. Berätta det nu, medan vi få lof att prata.
- Lans var inte sen att tala om denna sak och berät-
tade nu:
- Det är inte stort mer än fjorton dagar, sedan jag i ett
bakhåll råkade bli fången, men det skall jag säga, fortfor han
och log förnöjdt, att minst åtta man hade först bitit i gräset.
- Innan jag visste ordet af, var jag bunden till händer och
fötter och kastades in i en liten skogshydda. Då jag vaknade
upp från min svimning, upptäckte jag en skranglig munkfigur,
som på alla möjliga sätt försökte att omvända mig. Väl tjugu
gånger stack han krucifixet under min näsa och lika många
gånger var jag färdig att spotta honom rakt i synen. Slutligen
kom jag på tanken att visa mig något medgörlig för att få mera
frihet. - Och det lyckades. Den dumma åsnan trodde, att
jag skulle gifva med mig, ha, ha, ha! -Men Lans var honom
för klok, fortfor gubben och strök sig med ogement välbehag
öfver de väldiga knäfvelborrarne. - En natt var jag alldeles
ensam; på hela dagen hade jag inte sett den minsta skymt af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
