Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. XXIII. Pokalklang
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 345 -
munken. Väl för tionde gången undersökte jag mitt fängelse
och upptäckte då till min stora glädje, att det ej skulle vara
så särdeles svårt att få upp dörren. Jag väntade till vaktom-
bytet ägt rum, fick upp dörren och smög mig ut. Posten
hade troligtvis somnat in och hvart jag blickade såg jag ej en
enda lefvande varelse. Jag smög mig sakta åt sidan och fick
plötsligt höra en svag gnäggning af en häst. Räddad! tänkte
jag och så var äfven förhållandet. Hästen var snart lös, jag
på hans rygg och fastän jag är en dålig ryttare så ...
- Ja, du kom också som ett jehu tillbaka till oss, inföll
ryttmästaren. Historien är väl slut nu?
- Jo, menade Lans, så säkert som . . .
- Konungen befaller tystnad och den största försiktighet
vid framryckandet, hördes i detsamma en grof basröst säga.
Det var en af konungens adjutanter, som utdelade denna order.
- Hur försiktigt konungen än ryckte fram mot Rhein-
dorff, lyckades han likväl ej fullständigt dölja sina rörelser.
Skjutningen från Burgstall, där Baudis bröt in som en storm-
vind, gjorde, att Bernstein drog öronen åt sig och ställde sitt
folk i slagordning. - Detta bekymrade dock föga vår konung.
Rask i vändningarna, som han var, befallde han genast anfall
och blandade sig själf i det hetaste handgemänget, hvilket äfven
Bernstein å sin sida gjorde.
- Gå bara på käckt, gossar! ropade konungen och svängde
värjan öfver hufvudet. Vi frukta ej. fiendernas antal!
- Död åt papisterna 1 mera röt än ropade gubben Lans
och på detta utrop, som hördes vida omkring, svarade Harald
Stakes skvadron enhälligt:
- Död åt papisterna!
- Och fram genom Reindorffs bygata gick stormen för
lösa tyglar. Bernstein och Hollowrath stupade och Gustaf
Adolf, vår nådige konung, råkade i sin ifver att komma midt
in bland fienderna. Hans lif sväfvade i den största fara.
Ända från stridens början hade gubben Lans följt konun-
gen med ögonen. Då han nu märkte hans farliga belägenhet,
trängde han sig fram till Stake och skrek med en stämma,
som öfverröstade stridsbullret:
- Vi måste rädda konungen!
Hjeltekon u ngett. 4 4-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
