Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. XXXVIII. Gustaf II Adolfs begrafning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 654 -
konungens stofthydda följande sommar af riksamiralen Gyllen-
hjelm till Sverige och landsattes i Nyköping, där liket förblef,
till dess den högtidliga begrafningen i juni 1634 försiggick
i Stockholm, där konungens jordiska kvarlefvor nedsattes i
Riddarholmskyrkan uti den graf, som han själf åt sig låtit
uppresa.
Lennart Torstensson var med ombord på fartyget, å hvilket
det kungliga liket fördes till Sverige.
Konung Gustaf III skrifver i sitt äreminne öfver Torstensson,
sedan han tält om hans fångenskap:
»Nio månader framskrida och Torstensson utstår med en
hjältes ståndaktighet Maximilians nesliga hårdhet. Ändtligen
öppnas portarna, hans bojor aftagas, han är fri, han går.»
»En allmän glädje uppfyller staden, fröjdeeldar äro upp-
tända. Klockornas klang kallar menigheten i Herrens tempel
att lofsjunga honom, all romerska kyrkans prakt användes för
att fira en allmän fröjd. Torstensson, likasom ifrån dödens
boning återkallad, underrättar sig förundrad om orsaken till så
stor glädje. - Ferdinands, Roms fiende, är ej mer, Gustaf
Adolf är död. -? O, min konung! O, hjälte! O, mitt foster-
lands hjälte! Du är ej mer! Hvarför fick jag ej där sluta
mina dagar? Jag hade trott mitt fädernesland segrande, min
konung lefva; jag hade dött nöjd . . . Han är ej mer. . .
Sveriges fiender, darren! Så länge denna arm kan bära ett
svärd, så länge detta blod rinner i mina ådror, så ägnar jag eder
åt min hämnd, åt döden, åt undergång!»
»Torstensson hastar till Wolgast; han vill ännu en gång
se den konung, han älskat, den hjälte, som varit hans fosterfar,
hnns läromästare. Han vill skölja hans händer med sina tårar,
han vill njuta den sista trösten att nalkas de jordiska kvarlefvorna
af den, hvars lif han vill återköpa med sitt. Han finner där
Johan Baner, Maria Eleonora, Tysklands förnämsta furstar^
Sveriges yppersta adel: Det är med detta majestätiska följe af
hjältar, af en öm maka, af segertecken, af bestörta undersåtar,
Gustaf Adolf återföres till fäderneslandet. De ömmaste känslor,
som hjärtat erfar, då, efter en lång frånvaro återkommen till
sitt fädernesland, man finner sig omgifven af släktingar, af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
