Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Chingachgook gick i land och undersökte omsorgsfullt stranden
på båda sidor om kanoten. Därpå återvände han till sin vän
och hviskade bekymrad till honom, att de troligen tagit fel på
det aftalade stället. Hjortdödaren motsade honom dock och
ansåg snarare, att de tagit fel på tiden och kommit allt för
tidigt. Medan Hjortdödaren sökte öfvertyga honom härom,
grep delawaren honom om armen, visade honom på sjön och
pekade på de på östra sidan belägna bergen. Skyarna voro
där icke så täta som på andra ställen af himlen, och klart
skimrade aftonsjärnan till dem genom grenarna af en fur.
Detta antogo de båda som ett godt tecken. De lutade
sig mot sina bössor och lyssnade i spänd förväntan efter att få
höra ljudet af steg.
Rätt ofta hörde de röster, blandade med barns gråt och
indiankvinnornas halfhöga skratt och häraf slöto de att de
befunno sig mycket nära invid lägret. Vidare märkte de, att det
brann ett bål inne i skogen, då trädens grenar voro belysta af
dess flammor, men från det ställe, där de befunno sig, var det
dem omöjligt att kunna riktigt bedöma huru nära de voro
detsamma. En kvarts timme förflöt i spänd förväntan, och till
slut föreslog Hjortdödaren, att de skulle ro rundt om udden,
till en plats från hvilken de kunde närmare se indianlägret.
Chingachgook kunde emellertid icke förmås att öfvergifva
platsen, enär han tänkte på den unga flickans ångest, ifall hon skulle
komma och han icke då var på platsen. Hjortdödaren erbjöd
sig då att ensam göra denna rekognosceringstur, medan
Chingachgook skulle stanna kvar på platsen och afvakta hvad som
möjligen kunde inträffa. Efter detta aftal skildes de.
Hjortdödaren rodde bort lika sakta och försiktigt som han
hade kommit till stranden. Han hade nästan hunnit midt
emellan lägret och »Arken» innan han fick sikte på bålet, och detta
framstod för honom på en gång så plötsligt och oväntadt, att
han fruktade för att han oförsiktigt vågat sig för nära ljuset
af detsamma. Vid närmare öfverblick insåg han dock att han
var tämligen säker, så länge indianerna uppehöllo sig i närheten
af elden och han började nu uppmärksamt iakttaga hvad som
försiggick i lägret.
Kanoten låg nu midt för en naturlig öppning mellan
buskarna, genom hvilka han hade en obehindrad och fullständig
utsigt öfver lägret. Ännu hade indianerna på grund af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
