Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
åstadkomma det minsta buller. De hörde kvinnorna samtala, och
under den djupa tystnad som härskade i skogen var det
möjligt för dem att till och med höra ett och annat ord af deras
samtal.
— Huronerna ha märkvärdigare djur än de där, sade en
ung flicka, i det hon pekade på elefanterna. Delawarerna kunna
måhända finna ett sådant djur underligt, men i morgon skall
icke längre någon hurons tunga tala därom. Våra unge män
skulle nog förstå att döda dem, ifall de komme nära våra
wigwams.
— Men delawarerna skulle alls icke låta sådana djur ens
komma in i sitt land, svarade Wah, till hvilken de förra orden
blifvit riktade; deras unge män skulle snart skrämma bort dem.
— Delawarerna är kvinnor, yttrade den första stämman.
Icke ens hjorten flyr när han hör deras unge män nalkas. Ingen
har någonsin hört namnet på en krigare bland dem.
— Icke det! utbrast Wah förargad. Tamenund, hvilken
nu är gammal som skogens gran, var en gång ung, och hans
namn var kändt från Saltsjöns strand till västerns friska vatten.
Och Uncas’ familj! Hvar finnes någon, som kan liknas vid
den, ehuru blekansiktena jämnat hans graf och trampat hans
ben under sina fötter? Flyger örnen så högt, är hjorten så
snabb, är pantern så modig? Finnes det icke någon ung
krigare i denna stam? Ifall huronflickorna ville öppna sina ögon,
skulle de få se Chingachgook, en ung krigare, smärt och lång
som en ask och seg som hagtorn.
Då Wah-ta-Wah sade dessa ord, stötte Hjortdödaren sin
vän sakta i sidan och smålog hjärtligt. Äfven Chingachgook
log och lät sig icke ett ögonblick störas i den uppmärksamhet,
med hvilken han lyssnade till kvinnornas samtal, då deras
strid om hvilken stam som var duktigast, med hvarje ögonblick
tycktes bli allt häftigare. Efter en liten kort stund hviskade
delawaren till sin vän, att han skulle böja sig ned, så att han
icke under några omständigheter var synlig, och utstötte
sedan ett ljud, som så fullkomligt liknade den amerikanska
ekorrens pipande läte, att till och med Hjortdödaren, fastän han
hundratals gånger hört detta ljud efterhärmas, likväl verkligen
trodde att det härrörde från ett litet djur, som klättrade i trädet
öfver honom. Ingen af huronkvinnorna gaf akt därpå, då ljudet
ju var allmänt i dessa skogar, men Wah-ta-Wah tystnade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
