Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett så vänligt leende, som om han hade talat med ett barn. —
Huronerna höra hennes röst och lyssna till hennes ord. Men
hennes ögon hafva icke varit öppna och hafva icke sett allt, som har
förefallit. Hjortdödaren kom ej för att taga våra skalper, men
— hvarför kom han icke? Därför att han var rädd! Två af
mina unga män hafva dräpts af blekansiktet och huronerna önska
nu se, om han öfvervunnit dem genom mannamod eller genom
förräderi — om han kom som en smygande räf eller som en springande
panter.
— Men, huroner! I veten hur en af krigarne omkom,
svarade Hetty. Han stod efter Hjortdödarens lif och denne
värjde sig så, som I alla hafven sett. Den andre föll för
Hjortdödarens bössa och viljen I veta hvem som skjuter bäst, så
gifven fången en sådan och han skall visa eder allesamman, att
han är dugligare och mera erfaren än I alla sammanlagdt.
— Min dotter talar icke som en klok höfding, eljes skulle
hon icke hafva yttrat sig så, svarade Rivenoak mildt. Två
huroner hafva gått till den store anden och ett blekansikte måste
ledsaga dem. Gå, min dotter, och sätt dig hos den sörjande
Sumach, så att huronerna kunna visa sin skjutskicklighet och
blekansiktet huru litet han fruktar deras kulor.
Sorgset skakande på hufvudet, steg Hetty tillbaka och
satte sig bedröfvad vid Sumachs sida på en trädstam,
vändande sig så, att hon ej kunde se den farliga lek, som nu skulle
taga sin början.
Afståndet från skyttarne till den bundne var endast obetydligt,
hvarför träffsäkerheten blef så mycket sannolikare. Men å
andra sidan blef profvet dess mera nervretande för fången.
Hjortdödarens ansikte var ej längre borta från gevärsmynningarne
än att han nätt och jämt undgick att svedas af krutet. Han
kunde se rakt in i bösspiporna och på förhand beräkna hvar
kulan skulle träffa, när skottet lossades. Detta visste huronerna
mycket väl och därför lyftade ingen sin bössa utan att först
lägga an på fångens panna i förhoppning att hans själsstyrka
skulle svika honom och indianhopen njuta den triumfen att
se honom böja sig åt sidan för att undgå den dödande kulan.
Men då skottet gick, aktade de sig noga att träffa honom, ty
detta skulle ådragit dem lika stor smälek som om de hade skjutit
bom.
Det ena skottet följde efter det andra och kulorna borrade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
