- Project Runeberg -  Under sönderskjutna fanor. Romantiserade skildringar från Finlands sista strid /
204

(1908) [MARC] Author: Nils Hydén With: Einar Torsslow
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

tänkte jag, där jag låg i snön och med halföppna ögon
iakttog dem.

— Låg du alltjämt kvar i den våta snön? Hur
lätt hade du ej kunnat förkyla dig, inföll Meri.

Heikki log och kysste henne i smyg. Åtminstone
trodde han att det var i smyg. Men Matts kusk och
korpral Olagus, som broderligt sutto sida vid sida på
kistan och nu kommit till sin sjätte kaffekask, sågo dem
och flinade.

— Hvem fick bry sig om, i fall man förkylde sig,
svarade Heikki. Sannerligen jag ens tänkta därpå. I
stället funderade jag öfver ryssarnes sätt att dricka. Ju
mera ruset steg, dess vänligare blefvo de. Inga hårda
ord, inga svordomar, intet slagsmål, inga knifvar, endast
lallande visor, kyssar, omfaningar och tårar. Jag skulle
vilja sett våra finnpojkar i en dylik situation. Det hade
alldeles säkert icke slutat, utan alt knytnäfvarne knutits,
knifvarne kommit fram och bråk och slagsmål uppstått.

Blir finnen riktigt full, vill han se blod, men
ryssen kysses. Det där beror visst på folklynnet...

— Men du glömmer ju alldeles att tala om, hur
det gick med flykten, inföll Meri, som tämligen
ointresserad åhört Heikkis sista resonemang.

— Hur jag kunde smyga mig undan. Jo, det gick
helt enkelt så till, alt ryssarne slutligen tumlade in i
sina tält. En och annan ramlade för resten, där han
stod. Korpralen och sergeanten voro lika berusade som
menige man och någon ordning fanns icke.

Mig hade de glömt. Och för öfrigt var natten så
mörk, att de knappast sågo mig.

Slutligen fanns ingen kvar. Men i närheten visste
jag att posterna gingo.

Då reste jag på mig och smög mig sakta bort,
uppmärksamt spejande efter posterna.

Slutligen fick jag syn på en sådan. Jag vek af åt
annat håll. Fick åter syn på en post. Vek af. Och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 07:26:50 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hlfanor/0204.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free