Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
genom att försiktigt smyga mig framåt, kom jag
slutligen utanför fältpostkedjan.
Nu skyndade jag framåt genom snödrifvorna, så
hastigt jag förmådde. Snart träffade jag på en väg och
då gick det lättare.
— Hvad hette stället, där ryssarne voro lägrade
och som du flydde ifrån? frågade Meri.
— Vihanti. Och jag skyndade rakt österut. Jag
hade nämligen hört ryssarne omtala, att en finsk
brigad skulle ligga vid Frantsila, tre mil därifrån, och det
var min mening att söka uppnå den.
Men hvad jag saknade mina skidor. Jag tänkte
blott på dem — skidorna, skidorna! — medan jag
half-sprang på skogsstigen.
Slutligen skymtade jag en stuga. »Här måtte väl
finnas ett par skidor», tänkte jag och snokade rundt
huset. Men inga skidor fann jag.
Då beslöt jag att väcka bonden. Det var midt i
natten och jag insåg svårigheten att få dem att öppna.
Jag knackade på rutan.
Ingen svarade.
Naturligtvis trodde de, att det var fienden, som
hälsade på.
Där kunde jag fått stå och bulta hela natten utan
att någon vågat öppna.
Då tog jag beslutsamt mössan om handen och stack
den rakt genom rutan.
Ett skrik där inne.
— Finsk soldat... har varit fången, men flytt...
ber om hjälp, ropade jag hastigt.
Bonden, som väl märkte det äkta finska tonfallet,
kom försiktigt fram till den krossade rutan.
— Var inte rädd. Det är blott en fattig finsk
soldat, som ber att få låna ett par skidor, sade jag.
Bonden strök eld och såg mig i ansiktet.
I få ord omtalade jag min flykt och bad ännu en
gång att få låna skidorna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
