Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Nä si.. . det törs jag inte, sade han.
Han drog på orden. Adam Ludvig märkte det och
han gjorde ännu en attack.
— Femtio kronor. Tänk, femtio kronor. . . bara
för en lapp.
— Hm!
Han klådde sig bakom örat.
— Si... jag törs inte för öfversten. Han ä’ så
arger.
— Öfversten får aldrig veta det. Jag är ju tillbaka
dan därpå .. . Femtio kronor . ..
Femtio kronor var mycket pengar och dem ville
betjänten icke mista. Han fann på tiden att ge med sig.
— Nåja, sade han, eftersom löjtnanten så gärna
önskar det och jag kan stå till tjänst, så må det väl gå
för sig då.
— Utmärkt! Säg mig alltså till, när nästa bud till
staden blir. Kanske redan i kväll.
— I morgon afton tror jag.
— Uå får jag väl vänta till dess, mumlade Adam
Ludvig med en saknadens suck.
Han återvände till spelorrarne. Hans panna sken,
hans öga brann och under de små svarta mustascherna
dröjde ett leende af trånad.
Raffeln var fortfarande i full gång.
— Hvad nu! Redan tillbaka! Vi trodde du var
på väg till staden.
Adam Ludvig blef litet het om pannan.
— Hvad tänker ni på! Smita ur fästningen.
Rondpermission ... Sällan.
Och nu slog han sig ned vid spelbordet och deltog
i raffeln. Han ville åtminstone söka vinna Stålmans
femtio kronor.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
