Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Efter en halftimmes väntan visade sig betjänten.
Adam Ludvig gick emot honom.
— Hör nu Stålman ...
Stålman bockade sig med en kvick, lakejmässig
rörelse.
— Stålman brukar ju gå med bref från öfverste
Jägerhorn till staden?
— Ja, löjtnant.
— Jo ... hm ... si... det är så, att jag nödvändigt
för vissa ... hä ... affärers skull de närmaste dagarne
måste infinna mig i Helsingfors. Men. .. hm... att
begära permission tjänar ingenting till. Sådan nekas.
Men nu tänkte jag, att i fall Stålman får något uppdrag
snart, så kunde jag... ä-hum!... i stället framföra det.
Betjänten stirrade på Adam I^udvig. Han förstod
honom icke riktigt. Hvad ville löjtnanten?
Adam Ludvig märkte hans tvekan. Han måste
uttrycka sig tydligare. Förbannadt obehaglig situation!
Men hvad gör icke en man för en kvinna...
— Stålman förstår ... jag får hans bref och
passe-ringssedel... uträttar hans uppdrag och på samma gång
mitt eget... mycket viktigt... han håller sig undan en
dag och . . . det skall icke bli utan dusör, en fin dusör.
Nu begrep Stålman. Hans snikna hjärta vädrade
en god förtjänst. Och naturligtvis svarade han därför
med en vördnadsfull bugning, fylld af oskuld, ärlighet
och moral.
— Nä si det går aldrig an, löjtnanten... går
aldrig an.
— Hm!
Adam Ludvig funderade. Han kände sig betydligt
irriterad. Hur skulle han kunna öfvertala den
hycklande lymmeln?
— Tjugufem kronor får Stålman, om han ger mig
brefvet och passeringssedeln.
Stålman stod där fortfarande lika häpen, indignerad
och moralisk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
