Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Döbeln red sakta framåt skogsstigen.
. .. Nej, själf är bästa dräng, tänkte han och beslöt
att hädanefter icke bry säg om några vägvisare.
Han kastade en blick mot solen, som redan stod
högt på himmelen. Så tog han fram’sin klocka, riktade
timvisaren mot solskifvan, mätte halfva afståndet mellan
visaren och tolfsiffran, och han visste, åt hvilket håll
han hade söder och därmed väderstrecken.
Alltså i den riktningen är väster, där gick älfven
fram. Nådde han endast den, borde han lätt kunna
ta sig fram till staden.
Han gaf order att marschriktningen skulle ändras
rakt västerut. Den gamle vägvisaren, som skamsen
traf-vade bredvid soldaterna, brydde han sig icke vidare om.
Det var ej längre fråga om vägar, trupperna fingo taga
sig fram bäst de kunde, men rakt åt väster skulle
marschen gå, hur oländig och svår terrängen än var, genom
träsk och moras, öfver berg, genom tätaste skog. Rakt
åt väster, där var älfven, staden, vännerna, fienden,
I detsamma träffades hans öra af ett välbekant ljud.
Och likt en gammal skvadronshäst, som då han hör
trumpetklangen, ryckte till, lyfter hufvudet, spetsar
öronen, så gick en ilning genom Döbelns kropp, det blänkte
till i hans ögon och han höjde lyssnande hufvudet.
Kanonskott... gevärssmatter ... ljuflig musik.
Soldaterna hade stannat. Alla sträckte hufvudena
lyssnande uppåt och i allas ögon lyste spänningen.
Dragen hårdnade, munnarne betos samman, händerna
knötos fastare kring gevärskolfvarne.
Döbeln vände sig om. Så långt han kunde se
mellan stammarne, såg han karl vid karl med framsträckta
hufvuden, orörliga, på spänn, och han var nöjd med
dem.
Aldrig ännu hade han misstagit sig på sina
björne-borgare. Första gången han fick befälet öfver dem och
red mönstrande utefter leden, tyckte han att karlarne
Under sönderskjutna fanor. 30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
