Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett samhällets olycksbarn, en lifsbild af C. O. Andersson, hvilken afrättades i Landskrona den 6 mars 1872
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
246
ETT SAMHÄLLETS OLYCKSBARN.
Jag sade honom att hvarken denna omständighet
eller de naturkunniges tal om, att nya växt- och djurslag
hafva framträdt efter skapelsen, vederlägger den
sanningen, att allt, som finnes i naturen, härleder sig från Guds
omedelbara skapande kraft. Ty om det i naturen åter
visa sig företeelser, i hvilka något nytt, ursprungligt, nya
krafter, substanser, organismer måste erkännas, så har
Gud just i skapelsen nedlagt fröet härtill och beredt
medlet, hvarigenom af detta frö skulle i tiden bildas en ny
organism, substans eller kraft. Äfven om dessa kunna
vi således säga, att de endast kunna förklaras ur Guds
skapande kraft.
Andersson var mycket intresserad af vårt samtal
öfver detta ämne och bad mig att, så fort som möjligt,
återkomma, för att få höra mer. Då jag slutligen fann,
att han började gilla det hufvudsakliga af min
framställning, sade jag att vi hade äfven många andra skäl, att
tro på en lefvande Gud. Jag vill nu för dig framlägga
desse, och jag hoppas, att de invändningar, som du ännu
gör mot läran om en personlig Gud, skola deraf
fullkomligt vederläggas. Och jag visade, att Gud ännu
tydligare och omisskännerligare gifver sig tillkänna i
menniskans, efter hans beläte skapade, andeliga väsende, i
samvetet, hvilket hänvisar på en högre, helig lagstiftare
och domare (Rom. 2: 15, 16); och i hjertats och den
högre kunskapsförmågans längtan och sträfvande efter
verldens osynlige skapare och vårdare (Ap. Ger. 17: 27,
28), och slutligen att ingen reügiös menniska kan tvifla
på, att det är en personlig Gud till, när hon betraktar
den sig utvecklande historien och den sedliga
verldsord-ningen.
Äfven härvid hade han sina invändningar att göra,
men sade sig slutligen inse, att det långt ifrån att läran
om en personlig Gud var stridande mot förnuftet, var
det enda förnuftiga att tro på en lefvande Gud, som är
alltings skapare, upprätthållare och försörjare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
