Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett samhällets olycksbarn, en lifsbild af C. O. Andersson, hvilken afrättades i Landskrona den 6 mars 1872
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
25 2
ETT SAMHÄLLETS OLYCKSBARN.
kröka ett hår på pastorns hufvud; nej, de skulle först
gå öfver mitt lik. — Hade direktören, då jag bedit
honom om mer kost, lyssnat till min fordran, då hade jag
visst skolat upphöra med mitt hat; men jag kan förstå,
att pastorn haft mycket bråk, innan direktören gjort detta
medgifvande och derföre är detta icke hans verk.»
Jag trodde att, när hungren blifvit stillad och han
fick hvad han behöfde, han skulle blifva mer försonligt
stämd. Mot mig var han ytterst tacksam och jag såg,
hvilken strid han hade med sig sjelf, när jag talade om
försonlighetens dygd och nödvändighet, för att kunna
äfven i denna del vara mig till nöjes. Ja, han klagade
mången gång öfver, att ban icke skulle i detta fall kunna
uppfylla min önskan. Så långt kom jag dock med
honom, att jag fick det löftet, att han skulle försöka
bekämpa sin vrede och tillsvidare icke utföra sin
hämnde-plan.
«Kan jag sätta tro,» sade jag, «till detta ditt löfte?»
«Det kan pastorn ; jag skulle vara en usling, om jag
bröte, hvad jag lofvat pastorn, som visat mig mer
godhet än någon annan.»
I slutet af Maj ankom generaldirektör A. för att
förrätta så kallad mönstring, då hvar och en egde
rättighet anföra, hvad han ansåg sig hafva skäl till i
afseende så väl på huru befälet behandlade fångarne, som på
föda in. m. — Fångarne klagade i allmänhet öfver den
nya ordningen och uppdrogo en sorglig tafla öfver, huru
de tillfölje deraf nu en längre tid i ordets rätta betydelse
svält; och en af dem N:o 258 Ahlqvist yttrade, «att hade
vi icke haft vår pastor, som tröstat oss med hoppet, att
herr generaldirektören skulle lyssna till vår nöd och göra
behöflig ändring i det påbud, som blifvit gjort, så hade
vi kanske i förtviflan begått handlingar, som hade skadat
både oss och andra.» Och nu bad han i eget och öfrige
medfångars namn om förbarmande.
Jag hade före mönstringen begärt ett enskildt samtal
med herr generaldirektören. När mönstringen var slut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
